130104. 27 år sedan...
I fredags var det 27 år sedan bilolyckan inträffade. Då en familjs liv slogs i spillror.
Det är först nu när jag har egna barn då jag förstår vad mina föräldrar har gått igenom när dom förlorade ett barn.
Sylvester är ju lika gammal som Jessica var när hon gick bort. Det känns så orättvist och oförståeligt hur ett litet barns liv kan få ta slut så fort. Jag tänker ofta på hur livet skulle sett ut med Jessica i vår familj. Skulle hon och jag vara lika? Säkert utseende mässigt, men personligheten då? Skulle hon haft barn? Skulle vi vara bästisar?
När vi stod vid graven i fredags, jag, mamma och Martina så sa mamma med en tår som rann ner för kinden: "Man kommer aldrig komma över det här". Och det kommer vi aldrig att göra och det vill jag inte heller. Jag vill aldrig att vi ska sluta minnas Jessica. Hon finns i våra hjärtan och såret i själen som vi har fått av olyckan kommer aldrig att läka fullt ut hur långt tiden än går.
Vi saknar dig och när det är dags för oss att lämna våra liv kommer vi ses igen. Vi älskar dig, Jessica!
När denna dag kommer år efter år så tänker jag extra mycket på hur fort livet kan ta slut och hur viktigt det är att visa uppskattning och ta vara på de fina människor man har runt omkring sig i sitt liv, att inte ta nått för givet.
Kärlek till er alla! ❤
